Jag är förkyld, ovanligt va?! Jag är så less, känns som att jag varit småförkyld sen jag kom hit. Förkylningen har aldrig velat bryta ut riktigt vilket har stört mig, men nu har den gjort det. Har en hosta som gör att nätterna inte är roliga vilket gör mig trött och irriterad. Detta plus att min rygg och höft krånglat har fått mig att inse att jag måste fokusera min energi på vad jag är här för att göra. Så mina tre nya fokus är dansa, ta hand om kroppen och vila. Annat, så som att njuta av allt roligt denna stad har att erbjuda, får vänta :( Trist men jag måste få kroppen att funka så att jag kan dansa. Ryggen är faktiskt mycket bättre nu, inte perfekt men bättre, så i veckan har jag dansat och det har varit underbart. Har tagit några underbara klasser för Diane och Laurie med sköna kombinationer. Nu när ryggen är bättre och jag faktiskt kan andas utan att det gör ont är det som att dansa med en helt annan kropp vilket är upplyftande.

Hade dock ett utvärderings möte med Diane, som är obligatoriskt för alla VISA studenter på dna, som var väldigt givande men inte så upplyftande. Hon är verkligen otrolig på att se vad man måste jobba på och jag fick förklaringar på så mycket som händer med min kropp. Hon så gott som beordrade mig att gå och få massage för mina ben är så otroligt spända pga. att jag arbetar för mycket med låren och för lite med magmusklerna. Inget nytt med det men jag fick lite tips på hur jag ska arbeta. Hon konstaterade även att jag jobbar med höften tucked under, alltså med höftbenet lite vinklat framåt istället för i ett neutralt läge, vilket inte är bra då det skapar mycket onödiga spänningar. Så jag har mycket att jobba på framöver men det är ju bra att veta vad man ska fokusera på i alla fall. Jag är glad att skolan har dessa utvärderingar för det känns som att nu när jag vet vad jag ska jobba på och hur jag ska göra det har jag fler konkreta mål med min utbildning. I veckan har jag även lämnat in min ansökan till Simonsonkursen, alltså lärarkursen som man tar för grundaren Lynn Simonson för att få certifikat för att undervisa i denna underbara teknik som jag studerar. Diane tyckte att jag absolut skulle ta kursen nu för att det kommer att hjälpa mig som dansare och även gör mig till en bättre lärare. Så nu är det bara att hoppas på att jag får en plats i den lilla grupp som Lynn kommer att börja undervisa i slutet av oktober.

Så som rubriken förmedlar så saknar jag många hemifrån. Att jag gör det särskilt mycket nu beror nog på att min älskade Jessie har åkt hem och det känns tomt utan henne här. Nog för att hon bara bodde i vårt vardagsrum i en vecka men jag hann vänja mig vid att ha henne här. New York och Jessica hör ju ihop eftersom jag tidigare alltid varit här med henne så att vara här utan henne är lite skumt. Men vi hann ha några underbara dagar ihop i alla fall. Här kommer en liten bildresumé.

     

     

Bilderna ovanför är alla från en favvoplats för oss båda, Central Park. Vi har bl.a. kollat på coola djur så som fiskarna ni ser på andra bilden, artister som uppträder så som den lilla killen som var helt otrolig på att jonglera med olika saker, den "platta" killen tillhör ett gäng urkomiska killar som vi fick skratta mycket åt, sen ser ni två bilder från rullskridskopartyt som äger rum varje lördag i C P. 

Nedan följer några suddiga bilder från Leahs födelsedagsparty på Beauty Bar, ett otroligt roligt ställe som är inrett som en gameldags Beauty Saloon. Musiken var bara kanon, det bästa från 80-talet blandat med ny musik, människorna var härligt flummiga så som tjejen i blå arfoperuk, alla dansade som galningar och vi hade urkul.

     

Vi hängde lite i vår andra favoritpark Washington Sq Park, käkade god mat och solade oss i höstsolen.

     

En höjdpunkt var när vi var i Radio City Music Hall och såg So you think you can dance föreställning som de turnerar runt i USA med. Det var en fantastisk show med både gamla nummer som man sett på tv och nya specialkoreograferade danser för turnén. Nog för att jag visste att dansarna var väldigt bra men efter att ha sett dem live så är jag helt frälst, de är bäst helt enkelt! Radio City Music Hall är en väldigt vacker teater måste tilläggas. För att göra upplevelsen ännu bättre så råkade jag och Jessica träffa två av dansarna, Billy Bell och Kathryn, dagen efter när vi satt och drack vårt kaffe på Starbucks. De två kom in, gav oss en biljett till en föreställning som gavs på andra sidan gatan... en biljett vi självklart tog emot trots att vi hade andra planer... och eftersom vi var så chockade så behöll vi biljetten värd 75 dollar istället för att försöka sälja den till någon :S Jaja det coola var ändå att få träffa dem, de verkade väldigt trevliga och down to earth. Bara att de tänker på att ge bort biljetten som de hade till övers var fint tycker jag. Självklart tog vi en bild med dem för att föreviga denna magiska upplevelse. Och ja, vi blev som 13 åriga flickor som träffar sina största idoler, men vi kommer leva länge på detta :D

   

För att avsluta det här inlägget som började lite deppigt så vill jag avsluta med fyra bilder på saker som gör mig så där vardagsglad; 1. Färgglada väggmålningar som verkligen lyfter ett annars lite ruffigt Brooklyn. 2. Att det går att köpa goda färska jordgubbar här året om. 3. Den vackra Hibiskusträdet som fortfarande blommar på väg till L tåget. 4. Min ständigt positiva Cristian som gör allt för att pigga upp sin sjuka flickvän <3

     

Ha det fint och alla ni där hemma i norrland, kör försiktigt i nysnön.

- KRAM -